Var har vi egentligen tänkt att professor Balthazar ska bo?
Minns ni den tecknade TV-serien Professor Balthazar? Serien hade svensk premiär 1970 och har sedan dess visats på TV ett flertal gånger. Jag minns serien från min barndom; den lille skäggprydde mannen i plommonstop som gick fram och tillbaka framför sin färgsprakande universalmaskin tills han kom på en ny briljant idé att hjälpa invånarna i staden med när de hade problem. Balthazars värld är en värld av galna upptåg, av oväntade infall, av absurd humor, av mänsklig värme och av en fantasi som spänner bågen. När berättelserna om den lilla staden ger goda exempel på medmänsklighet, får jag inte den där känslan av att någon vill skriva mig på näsan och fostra mig till mönstermedborgare. Säkert bidrar de absurda inslagen till detta. Jag blir inte bemött av en alltigenom pedagogiskt utarbetad tankegång. Det är förmodligen till stor del de frisinniga avbrotten i lärotänkandet som ger mig bättre möjlighet att vädra livsluft.
I Balthazars värld är således allt inte tillrättalagt för att vi ska lära oss så effektivt och bra som möjligt. Allt går inte ut på att någon vill förändra och förbättra mig. Det finns hela tiden en mängd inslag som i någon mening är onyttiga avseende berättelsens kärna eller sensmoral (läs ’det centrala innehållet’) och ofta är det just dessa ständiga sidospår som fyller mitt hjärta. För mig är serien beundransvärd då den på en och samma gång förmår tilltala min treåriga son, den klass med tioåringar jag arbetar i, och mitt eget fyrtioåriga sinnelag. När jag ser på mig själv som pedagog, på hur jag utvecklats, funderar jag över om jag inte borde anlita en kroatisk serietecknare för att animera mitt pedagogskap. Jag har nog visserligen blivit skickligare på att integrera läroplanstänkande i det jag gör och stötta elever i att uppnå målen, vilket ju är bra, men samtidigt har jag mist mod att göra sådant som inte kan försvaras i termer av kunskapsutveckling, sådant som likväl gör livet livfullt. Och jag ser en parallell i hur Backaskolan har utvecklats. Jämfört med för några år sedan behöver vi pedagoger oftare vara på vår vakt, redo att förklara våra handlingar för krävande föräldrar och myndigheter, ja även för barn som kräver att de ska utvecklas effektivt. Den offentliga skoldebatten har varit en avgörande faktor i den mentala förändring som skett i folks medvetande ifråga om inställning till skola, lärande och elevrättigheter. Vi pedagoger har i takt med minskad tillit tvingats vässa vår försvarsförmåga och vi ger numera försvarstänkandet en hedersplats i vårt tanke- och känsloliv. ’Försvarsverksamhet’, där vi ska kunna berättiga vårt pedagogiska agerande, är alltså något som har fått ett allt större utrymme på vår skola. Mycket gott har kommit ur det, bland annat genom alla varför-frågor vi varit tvungna att ställa oss. Tack vare försvarsarbetet har vi även blivit bättre på att se begränsningar i det vi gjort tillsammans med barnen, t ex i de temaarbeten vi iscensatt. Men om vi inte förmår hitta någonstans där professor Balthazar kan bo, befarar jag att risken är att allt tal om ’kvalitetssäkring’ bleker färgerna på Backskolan och gör elevernas liv mindre livfullt. Kan man beställa en uppsättning plommonstop tror ni? Mattis, den tredje mars 2012. |
Öppet forumPå den här sidan presenterar vi funderingar, reflektioner och annat som berör, framför allt skola, fritidshem barn...eller varför inte allt? I vänsterspalten välkomnar vi skribenter som på något sätt är kopplade till just Backaskolan och här under försöker vi presentera länkar till andra artiklar av värde. Skriv eller tipsa gärna, vill ni ha bilder med; tänk på att de ska i så fall ska vara fria att använda.
Skola o Samhälle, en sida om forskning och skola
|
