Minns ni den tecknade TV-serien Professor Balthazar? Serien hade svensk premiär 1970 och har sedan dess visats på TV ett flertal gånger. Jag minns serien från min barndom; den lille skäggprydde mannen i plommonstop som gick fram och tillbaka framför sin färgsprakande universalmaskin tills han kom på en ny briljant idé att hjälpa invånarna i staden med när de hade problem. Balthazars värld är en värld av galna upptåg, av oväntade infall, av absurd humor, av mänsklig värme och av en fantasi som spänner bågen. När berättelserna om den lilla staden ger goda exempel på medmänsklighet, får jag inte den där känslan av att någon vill skriva mig på näsan och fostra mig till mönstermedborgare. Säkert bidrar de absurda inslagen till detta. Jag blir inte bemött av en alltigenom pedagogiskt utarbetad tankegång. Det är förmodligen till stor del de frisinniga avbrotten i lärotänkandet som ger mig bättre möjlighet att vädra livsluft. 

I Balthazars värld är således allt inte tillrättalagt för att vi ska lära oss så effektivt och bra som möjligt. Allt går inte ut på att någon vill förändra och förbättra mig. Det finns hela tiden en mängd inslag som i någon mening är onyttiga avseende berättelsens kärna eller sensmoral (läs ’det centrala innehållet’) och ofta är det just dessa ständiga sidospår som fyller mitt hjärta. För mig är serien beundransvärd då den på en och samma gång förmår tilltala min treåriga son, den klass med tioåringar jag arbetar i, och mitt eget fyrtioåriga sinnelag. 

När jag ser på mig själv som pedagog, på hur jag utvecklats, funderar jag över om jag inte borde anlita en kroatisk serietecknare för att animera mitt pedagogskap. Jag har nog visserligen blivit skickligare på att integrera läroplanstänkande i det jag gör och stötta elever i att uppnå målen, vilket ju är bra, men samtidigt har jag mist mod att göra sådant som inte kan försvaras i termer av kunskapsutveckling, sådant som likväl gör livet livfullt. Och jag ser en parallell i hur Backaskolan har utvecklats. 

Jämfört med för några år sedan behöver vi pedagoger oftare vara på vår vakt, redo att förklara våra handlingar för krävande föräldrar och myndigheter, ja även för barn som kräver att de ska utvecklas effektivt. Den offentliga skoldebatten har varit en avgörande faktor i den mentala förändring som skett i folks medvetande ifråga om inställning till skola, lärande och elevrättigheter. Vi pedagoger har i takt med minskad tillit tvingats vässa vår försvarsförmåga och vi ger numera försvarstänkandet en hedersplats i vårt tanke- och känsloliv. ’Försvarsverksamhet’, där vi ska kunna berättiga vårt pedagogiska agerande, är alltså något som har fått ett allt större utrymme på vår skola. Mycket gott har kommit ur det, bland annat genom alla varför-frågor vi varit tvungna att ställa oss. Tack vare försvarsarbetet har vi även blivit bättre på att se begränsningar i det vi gjort tillsammans med barnen, t ex i de temaarbeten vi iscensatt. Men om vi inte förmår hitta någonstans där professor Balthazar kan bo, befarar jag att risken är att allt tal om ’kvalitetssäkring’ bleker färgerna på Backskolan och gör elevernas liv mindre livfullt. Kan man beställa en uppsättning plommonstop tror ni? 


Mattis, den tredje mars 2012. 

 Jag är en av dem som arbetat på Backaskolan längst (Mats och Anna toppar förstås) och tänkte ta upp en gammal tradition från veckobladstiden. Så här; en liten personlig reflektion om hur både vi och världen i övrigt förändrats under dessa dryga femton år.

1994 sammanstrålade en föräldragrupp som ansåg att den vanliga kommunala skolan inte samstämde riktigt med deras syn på vad som var viktiga värden och uppgifter för skolan. Dessa drivande föräldrar samt friskolereformen som genomförts något år tidigare öppnade möjligheterna att starta det vi nu kallar Backaskolan.

Den nya skolan skulle ha en tydlig kulturprofil, drivas som en ideell förening och framförallt, den skulle vara betygsfri. Barnen skulle synliggöras och stärkas i sin utveckling till självständiga, kreativa och empatiska individer…

Tanken var också att läraren skulle få vara just en lärare, en person som eleverna hade förtroende för och som de kunde blottlägga sina brister inför. Inte upplevas som en bedömare till vilken man måste dölja sin otillräcklighet. Vi arbetade utifrån tankar på ett portfoliosystem där eleverna tillsammans med pedagogerna kunde samla sina arbeten för gemensamma reflektioner. Alla som arbetade med barnen kallades för pedagoger i ett försök att komma runt traditionella hierarkier.

Man skulle kunna säga att vi arbetade medvetet och metodiskt för att skapa en “flumskola”.

Synen på samhället, skolans roll, kunskaper, status och människosyn har förändrats under den här tiden. Numera upplevs närapå allting som mätbart - kvantifierbart och därigenom möjligt att fastställa i ett nyttovärde och klassificeringssystem, framförallt har detta kommit att gälla inom skolvärlden.

Det märkte vi först då det började bli dags att slussa ut våra niondeklassare till gymnasieskolan. Vårt portfoliosystem passade såklart inte in i gymnasieskolans antagningssystem. I bästa fall kunde de tänka sig att översätta elevernas portfolios till det rådande betygssystemet, dvs att de gjorde bedömningar utifrån elevernas arbeten. Ställda inför det ansåg vi att det var bättre att vi tog hand om betygssättningen på Backskolan…och så gick det till när vi blev en skola som började rätta in sig i ledet.

Jag har alltid tidigare upplevt att vi haft ett väldigt gott rykte, mestadels baserat på att barnen känt sig trygga, sedda av många vuxna och att vi haft en kultur som gjort att eleverna uppmuntrats till och vågat ta plats (våra mätbara resultat har heller aldrig gett oss någon anledning att få panik). Från gymnasieskolor har vi hört att Backaskoleeleverna utmärker sig genom sin frimodighet och initiativkraft, positiva omdömen om än icke mätbara…Ni som var på medlemsforumet tror jag kände av denna anda hos de inbjudna eleverna från gamla nian..

I takt med vårt goda rykte har vi också fått en ytterligare typ av föräldrar på Backaskolan…De som inte vill ha sina barn på t ex Kirsebergsskolan eller Segevångsskolan för att de upplevs som stökiga skolor, men ändå vill ha närheten till skolan. De väljer Backaskolan för att det är en nära, liten skola med gott rykte utan att reflektera över vad som står i några pedagogiska dokument.

Så har vi nu kanske hamnat i en sits där Backaskolans grundläggande filosofi inte bara krockar med regeringens syn på lärande utan också en del av våra “kunders” syn på hur skolan ska vara.

På medlemsforumet senast var Backaskolans matematik och NO-undervisning i fokus. En del föräldrar luftade åsikter om att undervisningen skulle vara bristfällig jämfört med andra skolor. De inbjudna eleverna från den senast avgående niondeklassen bekräftade att de hade upplevt deras Matte och NO som rörig med många lärarbyten.

Utan mening att förringa någons upplevelser så är detta inget som bekräftas i våra resultat på nationella prov eller via signaler från mottagande gymnasieskolor. Trots det måste vi naturligtvis ta upplevelserna på allvar och göra vårt bästa för att eliminera dessa känslor. Samtidigt kan man se det i ett större skrämselperspektiv där PISA-rapporten flitigt används som belägg för att Svenska skolan i stort tappar mark…(till förmån för länder som t ex Sydkorea, Kina och Finland, länder som också toppar självmordsstatistiken).
.
Därför, 10år efter Bush-administrationens “No child left behind act” genomförs precis samma sak här utan att någon ens reflekterar över de negativa konsekvenserna som dragits i USA av detta kontroll/utvärderingssystem. Det finns en modell kallad Campbell’s law som tar upp bl a problematiken med att undervisningen inrättas till att klara testerna.

Frågan man kanske också måste ställa sig är, vad är det för samhälle vi vill ha? Vill vi att våra barn ska känna en ständig press och prestationsångest? Vill vi ha en skola som i huvudsak inriktar sig på att klara de “viktiga ämnenas” tester (Nationella prov), där det icke mätbara, som bildning eller djupförståelse inte heller ges tid att utvecklas?

Självkritik är förstås viktigt och troligen så har det smugit sig på en känsla av självgodhet hos många av oss som jobbar här på Backaskolan. Vi är kanske inte tillräckligt tydliga med att förmedla vår syn på lärande, till nya pedagoger, till nya föräldrar och barn. Vi kanske tror att det finns i väggarna eller att alla har klart för sig vad som står i vår pedagogiska plattform. Kanske är vi inte tillräckligt ödmjuka i mottagandet av kritiska röster?

Jag tror att vi måste levandegöra diskussionen om vad vi vill att skolans roll ska och kan vara, vad är föräldrarnas, pedagogernas och barnens roller. Vi måste bredda diskussionen och berätta varför vi gör si och så. Svara på frågan “varför görs ingenting åt problemen?”, kanske våga visa lite mer vad vi faktiskt gör. Ordning o reda? hur då och till viket pris? Lydiga barn, straff, konsekvenser och belöningar?

Ska skolan få en chans att bli bättre måste fler människor ge sig in och höja nivån på debatten. Skolmaten är viktig för era barn men ni måste också se vad andra saker det är som får er och era barn att må bra nu…inte bara vad som kommer att vara bra för dem i en möjlig framtid vi inte vet någonting om.

utan livlina; Roger H (fd Backaskolan-förälder, min yngsta gick ut förra året)

Länkar; om hjärnforskning  om betyg